Tonic är en av de snabbast växande marknaderna för läsk. FeverTree är den stora framgångssagan som har växt till ett miljardföretag på Londonbörsen på bara några år. Täckningsbidraget för läsk är skyhögt mycket större är för sprit (dvs gin). Den som vill tjäna de stora pengarna ska helt klart ge sig in i sockervattensbranschen (oavsett vad Steven Jobs sa till Pepsi-VDn John Sculley.)
Det finns massor med recept på gör-din-egen-tonic på nätet. Det är naturligtvis en del pyssel med att få tag i alla ingredienser, men det finns färdiga kryddsatser på nätet att köpa.
Att koka sin egen tonic är ungefär som att krydda sin egen julsnaps. För den som vill experimentera med egna recept finns allt utom kininbark i en vanlig livsmedelsaffär. I grunden bygger en indian tonic på citrus, julkryddor och bark från kinaträdet (om man ska vara lite krass.) Cinchona eller Kinaträd odlas i dag på ett fåtal platser och kinabark kan vara lite knepigt att få tag i, även om efterfrågan på senare tid snabbt dragit i höjden.
Intressant nog är Sverige ett av de framstående länderna för ”mikrotonictillverkare”. Marknaden för fintonic har exploderat i Sverige på bara ett år och det finns redan ett antal olika svenska tillverkare av tonic-koncentrat.
I Sverige är det väldigt tydligt att tonic är väldigt mycket en studentgrej, inte sällan från farmaceututbildningar på svenska universitet. Det charmiga är att det är ungefär som när mikrobryggerierna drog igång på 1990-talet i Sverige. Kvaliteten är blandad. När det är bra är det väldigt bra. När det är dåligt… ja, då är avloppet nära.
Två av de tre svenska tonic-koncentraten jag testat mer noggrant kommer från startups från Uppsala universitet.
För det första är indian tonic-koncentrat (och alla hemkokta recept) något helt annat än Schweppes. De är grumliga och smakar helt annorlunda än köpetonic. De är så pass olika Schweppes att man nog kan tala om en helt annan dryck. Inte helt olikt Angostura, faktiskt. Den innehåller också kryddor och bitterämnen. (Och Angostura passar förträffligt i gingroggar.)
Generellt tyckte jag först att alla koncentraten hade för lite kinin, jämfört med varianterna från läskhyllan. Men det kan lika väl vara en vanesak. Koncentraten har en annan smakpalett.
Smakerna i koncentraten är betydligt mer subtila än i tonicen man hittar på läskhyllan. Om det inte är någon större idé att grogga fingin med Schweppes, som slår ihjäl det mesta, är det tvärt om med tonic-koncentraten. De passar bäst med en finstämd gin. Eller med en ren neutral vodka. De är också gott att dricka bara som de är i ett glas med sodavatten, citron och is.
Man måste söta drycken själv. Jag provsmakade både koncentraten utan socker och utspädda 1:5 med kolsyrat vatten.
Swedish Tonic är den enda som anger att den innehåller konserveringsmedel, men förvara koncentraten i kylskåp, annars jäser det. Jag talar av erfarenhet.
Imperial Tonic
Citrus och en påtaglig doft av kryddpeppar och kardemumma. Det finns en ”fruktighet” jag inte riktigt kan placera, men gillar. Citrongräs?
Made in Varberg.
http://imperial-tonic.com/
Swedish Tonic swe/tnc
Både smakar och doftar apelsin, citron och lime, men också smak av julkryddor som nejlika och kryddpeppar.
Made in Uppsala.
https://www.swedishtonic.com/
Upsala Tonic
Doftar rejält av citronskal och grapefrukt. Det finns också ingefära, kardemumma och kanel.
Made in Uppsala.
http://upsalatonic.se/
/Jan Sandred
