Sir Captain Edward Vernon, ”Old Grog”, (1723-1794), målad av Francis Hayman. Tillhör Royal Museums Greenwich.
På 1700-talet var en sjömans dagliga alkoholranson 4,5 liter öl. Under Napoleonkrigen ändrades det till 3 dl sprit, då öl är färskvara och snabbt blev dåligt. Ransonen kunde hämtas ut i gin eller rom, beroende på vad som var tillgängligt.
Det sägs att sjömännen försökte ”bevisa” om spriten var utspädd eller inte, genom att hälla en skvätt av spriten på lite svartkrut och tända på. Om krutet brann höll spriten ”100 proof”, dvs minst 57 % volymprocent.
Om man räknar om 3 dl till alkoholstyrkan i dagens brännvin motsvarar det en stor stark fylld med sprit.
1740 fick den brittiska amiralen Sir Edward Vernon nog av matrosernas superi. Han bestämde att den dagliga rationen av rom till manskapet skulle spädas ut med tre delar vatten och en del sprit, för att minska fyllan och förbättra sjödisciplinen hos manskapet. Den nya drycken fick öknamnet ”grog” efter Vernons smeknamn ”Old Grog”. Det ska han ha fått efter sin rock gjord av grogram, eller ”gros grain”, som är en tätslagen väv av silke med smala, tättliggande horisontella upphöjda ränder. Vävnadsättet används i dag bland annat i breda dekorationsband, som ordensband eller som dekoration på hattar.
Skörbjugg orsakas av C-vitaminbrist. De flesta andra däggdjur kan själva tillverka sitt C-vitamin, men hos oss har det blivit ett fel i genen för ett av de enzymer som sköter om tillverkningen. Det kan betraktas som en ärftlig sjukdom som drabbat hela vår art.
Redan vikingarna insåg att en viss diet förebyggde bristsjukdomen. De använde både lök och hjortron mot skörbjugg. I Thorstein vites saga från slutet av 900-talet berättas att ”Fóru þeir Þorsteinn ok Einarr utan, ok tekur Þorsteinn skyrbjúg í hafi, er þeir svá kalla, ok varð hann eigi liðfærr.”
Det var först den skotske läkaren James Lind som på ett systematiskt sätt provade olika botemedel mot skörbjugg. Medan Storbritannien var i krig med Spanien gjorde amiral Sir George Anson en jordenruntresa med åtta skepp för att försöka återta Spaniens kolonier i Sydamerika. Resan blev mest uppmärksammad för endast ett av fartygen återvände och över tusen man hade dött under resan, huvudsakligen av skörbjugg. Av den ursprungliga ca 1900 man starka besättningen överlevde inte ens 500.
Händelsen fick skeppsläkaren James Lind att börja studera olika fartygs rutter och vilken diet som hade förts ombord. Han upptäckte att besättningen på de fartyg som kunde komma över citrusfrukter hade klarat sig bäst. 1747 fick han möjlighet att följa med fartyget HMS Salisbury. Som vanligt insjuknade de flesta i skörbjugg. Detta gav Lind möjlighet att prova olika kurer mot sjukdomen. De som fick äta apelsiner och citroner visade dramatisk positiv förändring.
”A treatise of the scurvy. In three parts. Containing an inquiry into the nature, causes and cure, of that disease. Together with a critical and chronological view of what has been published on the subject. Edinburgh: Printed by Sands, Murray and Cochran for A Kincaid and A Donaldson.”
James Lind menade också att kyla och fukt, fylleri, dålig luft, dålig hygien och trångboddhet ökade mottagligheten för sjukdomen. I dag vet vi att stressfaktorer påverkar kroppen så att den behöver mer C-vitamin än normalt. Resultaten publicerade han i sin avhandling från 1753 Treatise of the scurvy. Den övertygade den brittiska flottan att erbjuda regelbundna doser av limejuice för att hålla skeppsbesättningen frisk.
1756 bestämdes att sjömännen i den brittiska flottan skulle få en tilldelning av citron- eller limejuice i sin matranson, för att förebygga skörbjugg. Därifrån härstammar ”limey”, det brittiska smeknamnet på sjömän i den engelska flottan.
Kapten James Cook var en som följde James Linds råd. Under hans världsomseglingsresor 1768 till 1771 och 1772 till 1775 insjuknade inte en enda man i skörbjugg. Det var detta som gjorde att han blev berömd på sin tid, snarare än att han upptäckte Nya Zeeland och Australien.
Linds resultat fick en större betydelse för flottan än alla tekniska uppfinningar, för genom att lära sig behärska skörbjuggen grundlade Storbritannien sin överlägsenhet till sjöss. Man har beräknat att flottans kapacitet fördubblades med dessa enkla medel. Fartygen behövde till exempel inte längre byta ut sina besättningar efter tio veckor till sjöss utan kunde – som i slaget mot Napoleon – ligga kvar med sina fartyg utanför den franska kusten.
Men färska limefrukter har begränsad hållbarhet. Och koka saft av limejuicen förstör det värmekänsliga c-vitaminet askorbinsyran. Under Napoleonkrigen, då krigsskeppen låg ute länge på sjön, omkom det fler sjömän i skörbjugg än i strid.
1867, precis när den nya brittiska lagen Merchant Shipping Act krävde att civila fartyg måste medföra limejuice, kom den skotske skeppshandlaren Lauchlin Rose på en lösning. Han upptäckte att hållbarheten i limejuice kan förlängas avsevärt genom att tillsätta en liten mängd svaveldioxid, på samma sätt som man gör med franska viner. Därför var gin och lime (en ”Gimlet”) det sena artonhundratalets standardmedicin till sjöss. Namnet sägs komma från marinöverläkaren och konteramiralen Sir Thomas Gimlette (1857-1943), som sägs vara den förste som beordrat limejuice till den dagliga ginransonen i Royal Navy för att bekämpa skörbjugg på långa resor, baserat på James Linds upptäckt. Sir Thomas Gimlette använde Rose’s Lime Juice och blandade den med gin som ett sätt att få sina skeppskamrater att använda limejuice mot skörbjugg.
/Jan Sandred